neens

Fick besök ikväll av Elin och en 9årig liten flicka som hon var barnvakt till. Gjorde ordning te så hade jag köpt rosa munkar och chokladkex. Vi käkade massa och spela "finns i sjön", sist jag spelade det var jag nog själv i den åldern.

Har kommit på att jag inte är bra omkring barn, vet inte hur jag ska bete mig omkring dem.
Undra hur jag egentligen skulle bli som mamma? Har nästan aldrig varit omkring barn, min lillasyrra är bara två år yngre så där har jag ju direkt ingen erfarenhet av.
Sen har jag nästan aldrig vart upp i mina yngre kusiner, när jag har varit har det alltid varit någon annan där som har tagit ansvaret.
Men när man blir mamma kanske man inte behöver erfarenheten, det kommer nog naturligt tror ja. Hoppas jag iaf! =) Som tur har ju Alex lite mer erfarenhet iaf, han är ju iaf morbror till 3stycken ungar och farbror till en.

Började tänka vad jag är för slags tjej egentligen. Är jag mamma typen som får barn tidigt och blir en jätte underbar mamma med en stor familj eller är jag den här tjejen som satsar på karriären och får barn väldigt sent och inga syskon till den?

Vet väl att det inte bara finns de två men ändå. Jag har alltid sätt mig själv förut som den som kommer satsa på sig själv väldigt länge och bilda familj (om jag 'äns gör de) senare i livet. Hade väldigt många planer förut. Men där var ju en period jag absolut inte trodde på kärlek heller. Såg familjelivet som att man blir sliten, mannen lämnar än. Man sitter där med miljoner ungar och inte får råd med hyran för att mannen hittade en yngre snyggare brud. För mig existerade inte kärlek eller schyssta killar.
Rätt konstigt att jag trodde så här med tanke på att mina föräldrar alltid har hållet ihop. Men jag kunna inte se mig själv med en schysst kille och en familj.

Men sen så träffa jag ju Alex, blev allt annorlunda. Speciellt när jag blev gravid förra sommaren, jag fick känslor som jag aldrig trodde jag skulle få. Mamma känslor.
Även fast jag valde att ta bort den så har känslorna aldrig försvunnit. Nu vill jag ha en familj med massa små söta ungar.
Jag har direkt inte följt mina planer utan jag stanna i Östersund där Alex ville vara. (Tur att jag nu har fått han på andra tankar iaf, STHLM)

Men nu har jag massa andra planer i mitt liv, så verkar det som att det börjar gå bra också. Nu börjar jag bli rädd när jag tänker på familj och barn igen, känns som jag måste satsa på mig själv ett bra tag framöver.
Snacka om att man är förvirrad, vet inte vem jag är egentligen.